Dagens pass blev minst sagt speciellt. Min plan var att försöka träna i två timmar, inte tänka så mycket på fart, utan vänja kroppen vid att vara igång en längre tid. Vädret skulle bli lite kallare idag, så det kändes som en bra plan.
Så i morse vid 10 begav jag mig ut. Insåg när jag drog undan gardinerna att vädret var annat än det utlovade, men jag ville verkligen testa springa långt, så jag hällde i mig vatten och fyllde vattenflaskan och begav mig ut.
Efter ungefär 3 km blev jag omsprungen av en man som sprang i bar överkropp. Så det var inte så svårt att se att han var vältränad och rejält tatuerad. Det stod något över ryggen i stora, svarta bokstäver och även om jag ansträngde mig så kunde jag inte se vad. Han var i sin egen lilla värld, samtidigt som han sprang gav han ifrån sig en massa läten av typen "yiha" samtidigt som han boxade i luften.
Min första reaktion var att bli lite lätt misstänksam, men jag bestämde mig sen för att bara le och iaktta honom. Jag var så fokuserad att jag inte märkte att jag sprang upp för en seg backe, så tack för det, märkliga man!
Jag fortsatte och det kändes bra, hamnade i ett härligt flow tills, vänta nu, skulle jag verkligen svänga här? Bäst att vända sig om och titta - aj!
Helt plöstligt låg jag på marken, med en vrickad fot. Jäkla trottoarkanter!! En liten stund var jag orolig att jag hade brutit något. Så jag ringde syrran som erbjöd skjuts (mannen som låg och rensade ogräs brevid frågade inte ens hur det gick), men jag lyckades ta mig hem och det verkar nu inte vara så farligt. Jag kan gå utan att det gör särskilt ont. Tack och lov för det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar