Resan - the full story- del 1

Skorna innan avfärd

Det kanske ändå är läge att berätta lite om Resan, som det på något sätt kommit att bli. Måste dock börja med en ursäkt för hur jag än skriver så kommer jag inte kunna förmedla alla känslor - hur glad jag var, hur frusterad jag var, arg, rädd, stolt och faktiskt förälskad i hela situationen. Stora ord, jag vet, men att använda några mindre skulle kännas fel och jag brukar inte använda stora ord. 

Allt började med pirr på en tidig fredagsmorgon. Lyckades sova några timmar, trots att det fanns en massa att vara nervös över, skulle jag klara av det konditionsmässigt, skulle foten hålla och framför allt vilka är de andra och hur skulle de vara. Av de 10 personer som sällskapet till slut bestod av hade jag ju bara träffat en innan. Foten var lite av ett kapitel för sig jag hade faktiskt valt att inte meddela något om foten eller kolla upp den mer noggrannt innan avfärd av rädsla för att någon skulle säga att jag inte skulle kunna åka.  Kanske säger något om hur motiverad jag trots allt var. Det kändes i alla fall som om den skulle hålla, den var stel men det gjorde inte ont.

Efter en liten stapplande start och en kopp kaffe så började allt flyta på. Flyget gick som ett klockverk och vid tio var vi i Innsbruck för vår färd vidare mot hotellet och där i bilen börjar jag inse att de berg som jag nu ser är de vi ska upp i och de är ganska höga. Kankse pågrund av min nervositet så hade jag ganska snart pejlat av skadeläge och form hos mina deltagare och jag intalade mig själv att på något sätt så kommer det att gå.

Första dagen fick vi känna lite på terrängen genom att vi sprang upp till en bergssjö med en fantastisk liten kyrka på 1400m höjd och redan här hade jag insett att jag gillar de här människorna och att dessa dagarna kommer inte alls att bli som jag trott och att jag har inte har någon aning om vad jag gett mig in i..