Zzzzzzzz eller bristen där av

Sen jag kom tillbaka hem så har saker varit väldigt konstiga. För första gången i mitt liv har det varit jobbigt att gå tillbaka på jobbet. Insikten att det dröjer ett år till nästa sommar har på något sätt tagit musten ur mig. Det och sömnbrist har gjort att jag just nu känner mig lite ur fas, det börjar bli bättre, men igår var en sån där riktigt pissig dag full med massa icke-konstruktivt ifrågasättande av mig själv.

På kvällen tränade jag med klubben och det gick inte alls, det kändes om jag inte kunde andas vid några tillfällen. Allt som snurrade i skallen i hop med stela ben från fallet i lördags och en härlig löprunda med min svärsyster i söndags blev bara för mycket (kände faktiskt av foten lite också till råga på allt). Som tur är så var en f.d kollega på träningen och vi fick ett riktigt bra samtal på vägen hem. Lyckades i alla fall sova okej.

Men precis som i Alanis Morrisettes sång så kan små tomtebloss av positiva tankar komma från de mest märkliga håll. Idag kom en kollega in på mitt rum, en väldigt försynt och korrekt man, och vi började prata träning och lite ditten och datten. Mitt i allt så sa han att det verkligen märktes att jag börjat träna mer, att man kunde se att jag verkligen förändrats sen jag börjat träna (till det bättre givetvis ;) ). Kändes bra att höra, som en indiaktion på att man är på rätt spår ändå.