4 sep. 2011

Resan - the full story del 3

Detta är del 3, del 2 kan du läsa här

Dag 3 på resan inleds med att vi ska ta oss upp för ett pass med en höjd på 2900m och eftersom ett regnväder var på väg var vi tvungna att röra oss upp snabbt. Uppåt var helt ok, men på vägen ner började jag bli trött och rädd. Det blev inte direkt bättre av att det nu hade börjat regna ordentligt. Hade jag inte rest med främmande männsikor utan med min familj hade jag börjat gråta, jag tror faktiskt att det kanske kom en tår som jag hoppas att ingen annan såg. Men så fick jag en paus och efter det blev det bättre, men faktum var att jag så fokuserad på att röra mig framåt att jag inte kom i håg så mycket mer. Vi kom i alla fall fram till en stuga där vi åt lunch och kunde värma oss lite, men sen var det bara att fortsätta till nästa stuga där vi skulle övernatta på 2600m. Det var nog länge sen jag var så glad över att ha tak över huvudet.

På kvällen bestämde vi tre tjejer som var med att vi skulle ta oss ner direkt och inte ta den andra längre vägen som killarna tänkte ta, och om vi hade krafter kvar skulle vi springa till hotellet annars skulle vi ta tåget tillbaka. Det slutade med att vi blev 6 personer som tog oss ner direkt. Att springa neråt på leriga och snåriga vägar var fantastiskt kul. Det var så skönt att äntligen kunna släppa på och känna att man hade kontroll. Så som belöning tog vi tåget tillbaka till hotellet och där väntade en lååååååång varm dusch. När alla de andra kom tillbaka hade vi en grym avslutningsmiddag.

Avresedagen innehöll en ny dagstur, så mina planer på att ta en rejäl hotellfrukost gick om intet. Denna gång tog vi buss och sen kabinbanan upp så långt vi kunde, så det blev bara lite uppför. Resten av dagen sprang vi längs höjdkurvor och mötte ännu fler kossor och sen nerför till hotellet, så egenligen är det inte så konstigt att mina knän protesterar nu.

Denna resa hade verkligen kunnat bli hur som helst, innan avfärd hade jag ställt in mig på att det kunde bli så att all energi skulle gå åt till att bara urhärda. Men när jag kom hem kändes det väldigt tomt och jag brukar annars tycka att det är väldigt skönt att komma hem och hade någon sagt att vi kunde åka tillbaka direkt hade jag gjort det.

Det är något speciellt med resor där man spenderar den merparten av tiden i underställ och samtidigt ska prestera tillsammans. Det finns liksom inte utrymme för en massa yta och är det något som jag lärt mig av denna resa så är det att ett bra underställ är nog ändå det bästa plagget att leva i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar