Inte mycket kvar nu

Nu är det bara ärmarna kvar, så snart kommer löparklänningen vara klar och änsålänge ser det ut som om det kommer bli ganska bra.

Jättelåånga drömmar

Som vanligt när man inte kan springa så tänker man man att när man väl kan så kommer allt gå så jäkla bra. Så just nu tänker jag att Jättelångt kanske skulle vara något och jag blir ännu mer sugen när jag läser de regler man ska följa när man är ultralöpare. En dag så

Dagens

Dagens träningskläder

Idag fick jag mitt träningsprogram från sjukgymnasten. Nu är planen att jag varje dag ska träna hemma och en dag i veckan blir det träning hos sjukgymnasten.

Jag har aldrig tränat med en privat tränare eller likande och jag kan bli lite stressad när någon kontrollerar vad jag gör. Men det kändes helt ok med sjukgymnasten eller så har jag bara mognat. Det finns  i allafall hopp, idag kändes det inte i knäna förrän mot slutet av dagen, så snart tror jag att jag ska prova att springa en kort, kort runda på en kilometer. Jag är i alla fall taggad att träna och bli bra, för jag börjar bli tokig på att inte kunna springa.

De träningsredskap som kommer bli mina bästa vänner ett tag framöver

Förebild - Min syster

Min syster är en av mina bästa vänner, hon finns alltid där i vått och torrt. Hon har alltid varit min stora idol och när jag har kunnat har jag gått i hennes fotspår.

Under en tid så har hon inte kunnat träna, barn och jobb har tagit upp mycket av hennes tid. Men sen i vår har hon börjat igen och sakta, men säkert så har distanserna blivit längre och nu nästa helg kommer HON att springa halvmaran och inte jag (jag är lite bitter, trots allt). Jag grymt stolt och imponerad av att hon vågar utmana sig så!! You go sis!!

Resan - the full story del 3

Detta är del 3, del 2 kan du läsa här

Dag 3 på resan inleds med att vi ska ta oss upp för ett pass med en höjd på 2900m och eftersom ett regnväder var på väg var vi tvungna att röra oss upp snabbt. Uppåt var helt ok, men på vägen ner började jag bli trött och rädd. Det blev inte direkt bättre av att det nu hade börjat regna ordentligt. Hade jag inte rest med främmande männsikor utan med min familj hade jag börjat gråta, jag tror faktiskt att det kanske kom en tår som jag hoppas att ingen annan såg. Men så fick jag en paus och efter det blev det bättre, men faktum var att jag så fokuserad på att röra mig framåt att jag inte kom i håg så mycket mer. Vi kom i alla fall fram till en stuga där vi åt lunch och kunde värma oss lite, men sen var det bara att fortsätta till nästa stuga där vi skulle övernatta på 2600m. Det var nog länge sen jag var så glad över att ha tak över huvudet.

På kvällen bestämde vi tre tjejer som var med att vi skulle ta oss ner direkt och inte ta den andra längre vägen som killarna tänkte ta, och om vi hade krafter kvar skulle vi springa till hotellet annars skulle vi ta tåget tillbaka. Det slutade med att vi blev 6 personer som tog oss ner direkt. Att springa neråt på leriga och snåriga vägar var fantastiskt kul. Det var så skönt att äntligen kunna släppa på och känna att man hade kontroll. Så som belöning tog vi tåget tillbaka till hotellet och där väntade en lååååååång varm dusch. När alla de andra kom tillbaka hade vi en grym avslutningsmiddag.

Avresedagen innehöll en ny dagstur, så mina planer på att ta en rejäl hotellfrukost gick om intet. Denna gång tog vi buss och sen kabinbanan upp så långt vi kunde, så det blev bara lite uppför. Resten av dagen sprang vi längs höjdkurvor och mötte ännu fler kossor och sen nerför till hotellet, så egenligen är det inte så konstigt att mina knän protesterar nu.

Denna resa hade verkligen kunnat bli hur som helst, innan avfärd hade jag ställt in mig på att det kunde bli så att all energi skulle gå åt till att bara urhärda. Men när jag kom hem kändes det väldigt tomt och jag brukar annars tycka att det är väldigt skönt att komma hem och hade någon sagt att vi kunde åka tillbaka direkt hade jag gjort det.

Det är något speciellt med resor där man spenderar den merparten av tiden i underställ och samtidigt ska prestera tillsammans. Det finns liksom inte utrymme för en massa yta och är det något som jag lärt mig av denna resa så är det att ett bra underställ är nog ändå det bästa plagget att leva i.

Väntan

Som vanligt är man alltid som mest sugen på att träna är när man inte kan. Just nu måste jag vila och vänta på att mina knän ska läka. Jag försöker göra vad jag kan för att skynda på läkningen som streching och anti-inflammatoriska medel. Men jag tycker att det är så tråkigt att vänta, jag vill springa!!