En förebild: Cathy Freeman

Jag har några sportögonblick som jag för alltid kommer att komma ihåg och som jag blir rörd när jag tänker på dem. Tre av dem har alla med samma person att göra nämligen Cathy Freeman. Om sanningen ska fram så fällde jag en lite tår när jag tittade på klippen som jag länkat till nedan.

Jag tror inte att jag varit lika rörd om jag inte bara ett litet tag innan OS varit i Australien och insett hur stora motsättningarna mellan aboriginer och "australier" är.Jag blev chockad när jag såg hur accepterat det var att tycka att aboriginer är lite korkade (så är inte fallet btw). Jag visste inte innan att det var först på 60-talet som denna folkgrupp blev medborgare i sitt eget land. Därför blev jag extra imponerad av Cathy, när hon tänder OS-elden är det en stark symbol för försoning och när hon vinner 400m gör hon det med pressen att bevisa på ett helt land att aborginier kan visst. Vilken jäkla press!! Så det är inte mer än rätt stadion verkligen lyfter under prisutdelningen. Good on her!

Förebild: Ida Keeling

Bild från vogue.com

Ida Keeling är världen snabbaste 95-åring, det hade egentligen räckt med att hon som 95-åring sprungit för att hon skulle räknas som en förebild.

Hon började inte springa för än vid 67-års ålder, ett bevis på att det aldrig är försent att lära sig något nytt. I alla fall jag har många gånger i mitt liv tänkt att jag det är ingen idé att lära mig något nytt, frusterad av att vara en nybörjare. Jag har blivit bättre nu, men jag behöver förebilder som Ida Keeling som inte alltid haft det så lätt, men som inte låtit det stoppa henne. Och om man tänker efter så finns det egentligen inga bättre förebilder än äldre damer oavsett vad deras intressen är. Här kan man se en intervju med henne.

Handsken är kastad

Jag och min syster har tagit ihand om att vi ska springa ett maraton i höst. Vi berättade om våra planer för släkten i helgen, så nu finns det ingen återvändo.

Skor

Nu när jag varit knäskadad har jag inte kunnat använda vilka skor jag velat och det har fått mig lite att tänka på vikten av skor och vad skor gör. Det är inga särskilt djupa tankar, men lite intressant tycker jag att det är ändå. Skorna ovan är mina favoritskor, jag bär dem sommar som vinter, coh när jag har dem på jobbet (sker endast på vintern) märkar jag hur hela jag blir annorlunda. Jag får en lite sämre hållning och hela jag blir lite mer avslappnad. Skorna tynger ner mig lite på något sätt. Helt tvärtom är det när jag har skor med klack, då blir jag rak och stolt (det är just den typen av skor som jag inte kunnat bära, typiskt nog). I joggingskor känner jag mig studsig och på g, i ballerinor lite fransk etc. Styrkan sitter inte i håret, den sitter i skorna

Förebild: Emeli Emanuelsson

bild från amelia.se

Emeli Emanuelson är kanske ingen löpare, men hon tränar en hel del. För mig är hon en stor inspiration eftersom hon vågar. På hennes blogg kan man läsa om hennes äventyr i landet i väster och hur hon kämpar för att slå igenom där. Hon är heller inte rädd för att säga vad hon tycker eller att dela med sig av privata saker. Sen så delar vi värsta skräck, att vara 85 och bitter för att man inte känner att man levt.

Träna bör man?

Vi hade personalfest igår och jag började prata med en av mina kollegor om det som han kallade hälsofasismen. Vi har nämligen på vårt intranät en post som heter "veckans medarbetare" där man själv får völja den bild som ska publiceras. På sistone så har det nästan bara varit bilder på folk när de tränar eller rör på sig. Min kollega menade att han ofta kände att han fick försvara sig för sitt sätt att leva och det livet innefattar inte träning. Vi diskuterade ett slag och insåg till slut att vi tycker samma sak. Det viktigaste är att må bra i själen. Väldigt filosofiskt, det kan ju gärna bli det över några glas vin.

Jag vill verkligen inte tvinga alla till att börja springa och träna, jag kan bara tala om vad det gjort för mig. Och om jag mår bra av att få sitta och jamma med gitarren varje kväll, eller läsa en bok, lösa korsord, eller gå på puben med vännerna, så ska jag få göra det. Att jag mår bra är det viktigaste!

Sofia Hedström skrev ett inlägg i veckan om varför hon springer och hennes anledningar är samma som mina.

Förebild: Petra Månström

Petra Månström är tjejen bakom SvDs maratonblogg. Vilket måste vara den mest lästa löparbloggen i Sverige. När jag slösurfar hamnar jag alltid där och eftersom jag slösurfar i allafall en gång om dagen läser jag bloggen lika ofta. Gillar verkligen att det inte är så mycket fokus på tider utan på att ha kul och sen känns det lite extra kul när man följt någon från de första stapplande löparstegen till en fullfjädrad maratonlöperska. Helt klart en bra förebild! 

För första gången x2

I söndags gjorde jag något för första gången. Jag var och gymade med min svägerska på ett SATS-gym. Jag är verkligen ingen "gym-tjej" och jag var nog ganska fördomsfull kring hur jag trodde att det skulle vara. Men glädjande nog så fick jag inga fördomar bekräftade. Så det kanske blir fler tillfällen, problemet är bara att jag blir så uttråkad. Hursom, det var grymt att få en riktigt genomkörare.

När jag tänker efter så gjorde jag något annat för första gången förra veckan också. Jag var på mitt första yogapass som inte var ett nybörjarpass och OMG, jag är, om jag får säga det själv, lite imponerad av att jag lyckades göra en del av rörelserna som jag vid första anblicken tänkte, det där kommer aldrig att gå. Men se det gjorde det!

Mina mål

• Bli bra i knän
• Göra en topptur
• Lära mig åka långfärdsskridskor
• Lära mig solhälsningen
• Testa military training
• Testa barfotalöpning
• Milen under 50 minuter
• Springa en halvmara
• Testa vindsurfing
• Testa rodd
• Klättra
• Springa upp för Hammarbybacken
• Åka på en ny löparresa

Förebild: Pippa Middleton

Prinsessan Kates lillasyster, tjejen vars bak fått fanpager på facebook är en löperska och tydligen en ganska duktig sådan. För mig är hon en förebild eftersom hon, trots att hon varje gång hon springer får alla blickar på sig, gör det. Snacka om prestationsångest. 

Fasiken

Fasiken, vad jag saknar löpningen. När jag springer känner jag mig ungerfär så som draken på bilden. Jag känner mig fri, stark och lite trotsig. Jag saknar att inte behöva planera varje träning, utan direkt när man behöver det så kan man bara snöra på sig skorna och ge sig ut, att få rensa skallen och fokusera på något så enkelt som att ta bara ta sig framåt. Men snart så och vad jag längtar! 

Löparklänning

Nu har jag lyckats ta en bild på klänningen. Vet inte riktigt om bilden gör den rättvisa, men jag är i alla fall väldigt nöjd! Nu ska det bara bli kallt och jäkligt ute. 

Blicken framåt

Tanken var att halvmaran skulle bli årets stora prestation för min del. Nu blev det ju inte så på grund av mina knän. Så för att ha nya mål och något att se fram emot så anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jäklar vad bra det ska gå, jag ska vara snabb som vinden :)

Do it yourself

För några år sen fick jag en bok av min mormor - det skapande hemmet. En bok för det "unga paret" som handlar om hur man bygger upp ett hem. Där finns allt - hur man väver, stickar, syr, planerar sitt kök eller badrum bland mycket, mycket mer. Bläddrar ofta iden när jag behöver drömma och inspireras. I boken finns beskrivningen ovan, en sportjumper för tennis och segling. Ganska fin tycker jag. Undrar dock lite hur många som idag skulle komma till tennisbanan klädd i en hemmastickad jumper. Kanske dags för en rörelse där man tillverkar sina egna träningskläder ;) Förresten on that note - min löparklänning är förresten klar. Har ingen bra bild än dock.

En förebild: Sofia Hedström

Sofia Hedström är en riktigt bra förebild, hon har skrivit en bok om hur man blir stilsmart och så springer hon i klänning. Sen har hon också en blogg där hon delar med sig av sin löparvardag och träningstips. Vad jag gillar med bloggen är att hon känns så ärlig. Hon känns som en frisk fläkt i uttryckets riktiga bemärkelse.

Yoga

Jag har äntligen kunnat småspringa lite, inga långa sträckor den längsta har varit 1 km, men snart så. I väntan på de långa distanserna har jag börjat träna yoga och jag undrar nu lite varför jag inte gjort det förrut.

Nu när jag inte kunnat springa som jag velat så är jag inte alls lika motståndkraftig mot motgångar och jag faller lättare in i grubblerier. Verkar som om energin som jag tidigare la på att springa måste göras av på något annat sätt och i mitt fall verkar det tyvärr som att sättet är att grubbla. Så jag är minst sagt tacksam att jag i yogan hittat ett nytt lite nyttigare sätt att göra av med energin.

One of those days

Denna dag började med att jag vaknade innan väckarklockan, vilket kan betyda två saker:

1) man är stressad över något

2) man är faktiskt utvilad.

För min del betydde det att jag stressade över en projekt som jag håller på med jobbet och där jag inte riktigt känner att jag har koll. Morgonen fortsatte sen med att jag hällde müsli i kaffet. Irriterrande, men ingen kris. Kände mig därefter stolt eftersom jag komihåg att packa träningsväskan för träning med sjukgymnasten. Gick till bussen, som kom med en gång och en superglad busschaufför öppnade dörren. Kände mig effektiv på jobbet eftersom jag visste att jag snart skulle iväg. Börjar göra mig iordning för att gå och inser att väskan står kvar innanför dörren hemma. Ska jag ställa in sjukgymnasten och dra ut på allt ännulängre eller gör jag mitt bästa för att på en halvtimme köpa nya kläder och ta mig till träningen? Jag valde det senare, vilket resulterade i att jag fick småspringa i dåliga skor och ja, smärtan som varit borta ett bra tag kom nu tillbaka. Så här sitter jag med nytejpade knän och försöker skratta åt alltihop.

Ibland önskar jag

Ibland önskar jag att jag vore en sån där dam i övre medelåldern som inte är rädd för att göra bort sig. Som säger vad de tycker och inte bryr sig så mycket om vad folk tänker.

Härromdagen var jag på ännu ett nybörjarpass i yoga. Vi var tre stycken - en tjej några år yngre än mig, jag och så den äldre mycket vältränad dam. Jag och den andra tjejen var väldigt upptagna med att följa ledaren och vara duktiga och inte vara till så mycket besvär, medan damen med jämna mellanrum sa "fråga" och så frågade hon om det var meningen att det skulle kännas där och där, kunde man göra på något annat sätt etc. Egentligen är det ju det som man ska göra på ett nybörjarpass - ställa en massa frågor. Man har ju redan erkänt att man är en nybörjare bara genom att gå dit, eller hur? I alla fall, tack vare denna dam, så började jag och den andra tjejen också ställa frågor och det märktes att även instruktören tyckte att det var kul att vi var så intresserade. Jag lärde mig massor och om jag inte vågat fråga så hade jag säkert gjort flera rörelser fel ett bra tag innan någon förhoppningsvis sett mig och rättat till. 

Jag kom och tänka på damen igår när jag satt på bussen och brevid mig satt en tjej med ett par väldigt häftiga tights. Damen hade säkert helt enkelt sagt till tjejen "vilka fina tights", eller jag hoppas i allafall att hon skulle gjort det. Jag vågade självklart inte av rädsla för att framstå som obekväm och underlig, men vem blir egentligen obekväm av en komplimang?

Inte mycket kvar nu

Nu är det bara ärmarna kvar, så snart kommer löparklänningen vara klar och änsålänge ser det ut som om det kommer bli ganska bra.

Jättelåånga drömmar

Som vanligt när man inte kan springa så tänker man man att när man väl kan så kommer allt gå så jäkla bra. Så just nu tänker jag att Jättelångt kanske skulle vara något och jag blir ännu mer sugen när jag läser de regler man ska följa när man är ultralöpare. En dag så

Dagens

Dagens träningskläder

Idag fick jag mitt träningsprogram från sjukgymnasten. Nu är planen att jag varje dag ska träna hemma och en dag i veckan blir det träning hos sjukgymnasten.

Jag har aldrig tränat med en privat tränare eller likande och jag kan bli lite stressad när någon kontrollerar vad jag gör. Men det kändes helt ok med sjukgymnasten eller så har jag bara mognat. Det finns  i allafall hopp, idag kändes det inte i knäna förrän mot slutet av dagen, så snart tror jag att jag ska prova att springa en kort, kort runda på en kilometer. Jag är i alla fall taggad att träna och bli bra, för jag börjar bli tokig på att inte kunna springa.

De träningsredskap som kommer bli mina bästa vänner ett tag framöver

Förebild - Min syster

Min syster är en av mina bästa vänner, hon finns alltid där i vått och torrt. Hon har alltid varit min stora idol och när jag har kunnat har jag gått i hennes fotspår.

Under en tid så har hon inte kunnat träna, barn och jobb har tagit upp mycket av hennes tid. Men sen i vår har hon börjat igen och sakta, men säkert så har distanserna blivit längre och nu nästa helg kommer HON att springa halvmaran och inte jag (jag är lite bitter, trots allt). Jag grymt stolt och imponerad av att hon vågar utmana sig så!! You go sis!!

Resan - the full story del 3

Detta är del 3, del 2 kan du läsa här

Dag 3 på resan inleds med att vi ska ta oss upp för ett pass med en höjd på 2900m och eftersom ett regnväder var på väg var vi tvungna att röra oss upp snabbt. Uppåt var helt ok, men på vägen ner började jag bli trött och rädd. Det blev inte direkt bättre av att det nu hade börjat regna ordentligt. Hade jag inte rest med främmande männsikor utan med min familj hade jag börjat gråta, jag tror faktiskt att det kanske kom en tår som jag hoppas att ingen annan såg. Men så fick jag en paus och efter det blev det bättre, men faktum var att jag så fokuserad på att röra mig framåt att jag inte kom i håg så mycket mer. Vi kom i alla fall fram till en stuga där vi åt lunch och kunde värma oss lite, men sen var det bara att fortsätta till nästa stuga där vi skulle övernatta på 2600m. Det var nog länge sen jag var så glad över att ha tak över huvudet.

På kvällen bestämde vi tre tjejer som var med att vi skulle ta oss ner direkt och inte ta den andra längre vägen som killarna tänkte ta, och om vi hade krafter kvar skulle vi springa till hotellet annars skulle vi ta tåget tillbaka. Det slutade med att vi blev 6 personer som tog oss ner direkt. Att springa neråt på leriga och snåriga vägar var fantastiskt kul. Det var så skönt att äntligen kunna släppa på och känna att man hade kontroll. Så som belöning tog vi tåget tillbaka till hotellet och där väntade en lååååååång varm dusch. När alla de andra kom tillbaka hade vi en grym avslutningsmiddag.

Avresedagen innehöll en ny dagstur, så mina planer på att ta en rejäl hotellfrukost gick om intet. Denna gång tog vi buss och sen kabinbanan upp så långt vi kunde, så det blev bara lite uppför. Resten av dagen sprang vi längs höjdkurvor och mötte ännu fler kossor och sen nerför till hotellet, så egenligen är det inte så konstigt att mina knän protesterar nu.

Denna resa hade verkligen kunnat bli hur som helst, innan avfärd hade jag ställt in mig på att det kunde bli så att all energi skulle gå åt till att bara urhärda. Men när jag kom hem kändes det väldigt tomt och jag brukar annars tycka att det är väldigt skönt att komma hem och hade någon sagt att vi kunde åka tillbaka direkt hade jag gjort det.

Det är något speciellt med resor där man spenderar den merparten av tiden i underställ och samtidigt ska prestera tillsammans. Det finns liksom inte utrymme för en massa yta och är det något som jag lärt mig av denna resa så är det att ett bra underställ är nog ändå det bästa plagget att leva i.

Väntan

Som vanligt är man alltid som mest sugen på att träna är när man inte kan. Just nu måste jag vila och vänta på att mina knän ska läka. Jag försöker göra vad jag kan för att skynda på läkningen som streching och anti-inflammatoriska medel. Men jag tycker att det är så tråkigt att vänta, jag vill springa!!

Naiva drömmar?

Igår gick mitt önskearmband sönder, vilket är en bra sak för då ska min önskan gå i uppfyllelse!

Jag vet att det är naivt att tro på sådana saker, men en liten del av mig gör det och jag är ganska glad för den delen. För det är den delen av mig som drömmer rosiga drömmar, blickar framåt och säger "du kan visst" och som får mig att kämpa på även när dagarna är grå.

Resan - the full story - del 2

Detta är del två av reseberättelsen, första delen kan du läsa här

Dag två - solen skiner och hotellet har en stor frukostbuffé uppdukad. Jag vågade inte äta något av rädsla för att jag skulle bli illamående under löpturen, typsikt..

Hursomhelst, klockan nio hoppade vi in i taxin och off we went. Första dagen tog vi oss från 1400m till över 2000m och hur gärna man än vill så springer man inte så mycket när man rör sig uppåt på de höjderna. I början visste jag inte om det var bra eller dåligt, men efter ett tag insåg jag att alla även de mest rutinerade också gjorde så. Det gjorde ju också att man hade möjlighet att insupa atmosfären lite mer. Och vackert var det och vi stötte på murmeldjur och kossor. Kossor skulle vi stöta på på ALLA höjder och jag har nu en helt ny respekt för detta djur som ser så otympligt ut men som utan problem kan ta sig upp till höjder på över 2000m. Ljudet från deras klockor lät ibland så som jag tänker mig att det låter när man mässar i ett buddisktiskt kloster, ganska meditativt allså. Men i bland var ljudet bara irriterrande. Efter ett antal timmar, hade vi tagit oss ungefär 2 mil framåt och ett antal höjdmeter uppåt och kom fram till vår första övernattningsstuga. Med restaurang och servetriser i dirdl, rejält åtsnörjda. Det kändes nästan mer som om vi var på after-ski och seb i säng till nio för att gå upp tidigt dagen efter för att komma i väg så att vi skulle hinna så långt som möjligt innan ett regnväder skulle komma in.

Gårdagens

Borde egentligen ha någon fin bild till detta inlägg, men jag var så fokuserad igår att jag helt glömde att ta bilder. Igår sprang jag i alla fall Bellmanstaffeten tillsammans med mitt jobb. Vi var två lag som sprang och eftersom vi hade några lite mer tävlingsinriktade än andra hade vi ett A-lag och ett B-lag och eftersom det tvunget att vara en tjej i varje lag så hamnade jag i A-laget. Jag var grymt nervös innan och jag kan inte annat än att beskriva min runda som 5 km pina. Inget kändes som det skulle. Fick inget flyt och ingen luft vi några tillfällen. Jag fick dock ner min tid med 2 minuter från förra året och som lag hamnade vi på topp 50 av lördagens mixade lag! Känns lite coolt eller inte så lite egentligen MYCKET coolt :)

Idag har jag en förkylning och vad som jag efter lite googlade konstaterat är ett löparknä (som egentligen inte har med knät att göra utan ett gäng senor i lårmuskulaturen). Så idag har jag börjat göra strech-övningar och jag ber till universum att det ska läka fort fort fort. Snälla, snälla, snälla!

Resan - the full story- del 1

Skorna innan avfärd

Det kanske ändå är läge att berätta lite om Resan, som det på något sätt kommit att bli. Måste dock börja med en ursäkt för hur jag än skriver så kommer jag inte kunna förmedla alla känslor - hur glad jag var, hur frusterad jag var, arg, rädd, stolt och faktiskt förälskad i hela situationen. Stora ord, jag vet, men att använda några mindre skulle kännas fel och jag brukar inte använda stora ord. 

Allt började med pirr på en tidig fredagsmorgon. Lyckades sova några timmar, trots att det fanns en massa att vara nervös över, skulle jag klara av det konditionsmässigt, skulle foten hålla och framför allt vilka är de andra och hur skulle de vara. Av de 10 personer som sällskapet till slut bestod av hade jag ju bara träffat en innan. Foten var lite av ett kapitel för sig jag hade faktiskt valt att inte meddela något om foten eller kolla upp den mer noggrannt innan avfärd av rädsla för att någon skulle säga att jag inte skulle kunna åka.  Kanske säger något om hur motiverad jag trots allt var. Det kändes i alla fall som om den skulle hålla, den var stel men det gjorde inte ont.

Efter en liten stapplande start och en kopp kaffe så började allt flyta på. Flyget gick som ett klockverk och vid tio var vi i Innsbruck för vår färd vidare mot hotellet och där i bilen börjar jag inse att de berg som jag nu ser är de vi ska upp i och de är ganska höga. Kankse pågrund av min nervositet så hade jag ganska snart pejlat av skadeläge och form hos mina deltagare och jag intalade mig själv att på något sätt så kommer det att gå.

Första dagen fick vi känna lite på terrängen genom att vi sprang upp till en bergssjö med en fantastisk liten kyrka på 1400m höjd och redan här hade jag insett att jag gillar de här människorna och att dessa dagarna kommer inte alls att bli som jag trott och att jag har inte har någon aning om vad jag gett mig in i..

Helgens

Med tanke på att jag ändå betraktar mig som en löpare har den varit väldigt lite av den varan på sistone. Faktum är att jag inte tagit ett löpsteg sen träningen i tisdags, ganska välbehövligt tror jag i alla fall. Benen måste få återhämta sig ordentligt. Det betyder visserligen inte att jag suttit still. I stället har jag spenderat helgen i en kajak tillsammans med fyra vänner. En friluftshelg deluxe, vi hade köpt ett paket via Dalarö kajak som inkluderade hotell, i princip all mat och kajakhyra. Grymt skönt.

Jag var lite nervös innan vi begav oss i väg. Det var två år sen jag paddlade kajak senast och då var jag helt slut efter en timme, men även här måste löpträningen gett effekt för det gick så himla mycket bättre. Detta trots att jag inte tränat dessa muskler nämnvärt sen sist. Även balansen kändes bättre. Känns skönt att man tränar en sak och får en massa annat bra på köpet. Jag kanske snart vågar beskriva mig själv som sportig..

Son av Mount Everest - boktips

Kanske inte den lättaste boken att få tag på,  men om man springer på ett exemplar är det värt att plocka upp.

Boken är en biografi över Tenzing Norgay och skrevs bara några år efter han tillsammans med Sir Edmund Hillary blivit de första som bestigit Mount Everests topp. Början av boken är lite seg, mycket så hände det och sen hände det och just det min fru och mitt barn dog.  Men så händer något ju närmre man kommer själva bestigningen. Man får veta mer om vad han verkligen tänker bergen, alla bestigningeförsök och om det politiska efterspel som bestigningen medförde och som i alla fall jag inte hade någon aning om.

Zzzzzzzz eller bristen där av

Sen jag kom tillbaka hem så har saker varit väldigt konstiga. För första gången i mitt liv har det varit jobbigt att gå tillbaka på jobbet. Insikten att det dröjer ett år till nästa sommar har på något sätt tagit musten ur mig. Det och sömnbrist har gjort att jag just nu känner mig lite ur fas, det börjar bli bättre, men igår var en sån där riktigt pissig dag full med massa icke-konstruktivt ifrågasättande av mig själv.

På kvällen tränade jag med klubben och det gick inte alls, det kändes om jag inte kunde andas vid några tillfällen. Allt som snurrade i skallen i hop med stela ben från fallet i lördags och en härlig löprunda med min svärsyster i söndags blev bara för mycket (kände faktiskt av foten lite också till råga på allt). Som tur är så var en f.d kollega på träningen och vi fick ett riktigt bra samtal på vägen hem. Lyckades i alla fall sova okej.

Men precis som i Alanis Morrisettes sång så kan små tomtebloss av positiva tankar komma från de mest märkliga håll. Idag kom en kollega in på mitt rum, en väldigt försynt och korrekt man, och vi började prata träning och lite ditten och datten. Mitt i allt så sa han att det verkligen märktes att jag börjat träna mer, att man kunde se att jag verkligen förändrats sen jag börjat träna (till det bättre givetvis ;) ). Kändes bra att höra, som en indiaktion på att man är på rätt spår ändå.

Tillbaka

Nu har jag varit hemma några dagar och jag vill tillbaka! Det var en helt fantastisk upplevelse. För tillfället ligger jag dock i sängen och tycker lite synd om mig själv - första rundan hemma snubblar jag på en liten sten och skrapar upp armbågar, handflator och knän!

Nytt försök - ryggsäck

Jag har fått den nya ryggsäcken nu och hunnit springa med den ett litet tag. Det blev en Haglöfs Ace L, och jag är nöjd. Den kanske är lite lång i ryggen, men funkar helt klart och skaver inte, trots att den får sitta ganska tajt i nacken. Den kändes verkligen mycket bättre än den förra direkt. Så nu är verkligen nästa steget på karriären som trailrunning-löpare taget.

Dagens

I dag är min första semesterdag och det har varit en ganska regnig och intensiv start (i princip hela mammas sida av släkten ar avklarats på två dagar, tur att de är så trevliga).  Denna dag började regnigt men så sprack det upp och syrran och jag kunde bege oss ut på en löptur. Jag 5,5 km och syrran det dubbla (bravo syrran!!). Även om det alltid är skönt att komma ut är det alltid skönare att komma ut och springa när man varit instängd i tre dagar.

Work in progress

Jag har kommit igång med vinterlöpklänningen. Har inte kommit så långt, men det är en bra start :) Det bästa av allt, jag tycker att det är riktigt kul och jag tror att det kan bli bra!

Min nationalsång

"You can get it if you really want, but you must try, try and try - you'll succed at last" - helt brillant och precis vad jag behöver med tanke på min resfeber.

oh shit

Idag är min sista dag på jobbet innan semestern  och i går kväll så insåg jag att det innebär att om tre veckor så sitter jag vid denna tid på planet ner till Österrike för löparresan. Med denna insikt kom en rejäl resfeber- jag har knappt sovit i natt. Det var länge sen jag hade SÅ mycket fjärilar i magen inför en resa.

Dagens

Japp, nu är jag äntligen på banan igen. Idag har jag inte bara cyklat fram och tillbaka till jobbet för andra gången i livet, jag har också sprungit hela rundan som blev avbruten på grund av snedsteget. Jag tog det MYCKET försiktigt förbi olycksplatsen. Kände att jag skulle kunna ha sprungit mycket längre, men jag tyckte att jag inte skulle pressa foten alltför mycket, men det blev en mil till slut.

På g igen

Jag har sprungit idag för första gången sen stuckningen. Jag tog en "power-walk" igår med en kompis och det kändes bra, så idag vågade jag mig ut med svärsystern. Det gick helt ok, fick gå en del och det känns till och med bättre i foten så här en timme efter.

Det var riktigt skönt att komma ut idag. Det har varit riktigt deprimerande att inte kunna ge sig ut! Sen börjar jag känna mig lite stressad inför löpresan till Alperna. Jag får fjärilar i magen varje gång jag tänker på det och det inte bara bra fjärilar. En del tvivel kring om jag kommer klara av det, men jag har bestämt att jag ska klara det, så det så. Men stressen över resan och skadan i kombination med stressiga sista-veckor-innan-semestern på jobbet resulterade i att förra veckan inte direkt var den bästa veckan i mitt liv.

Två bra saker kom iallafall ur skadan, den ena övergående och den andra förhoppningsvis mer bestående. Det övergående är att det är helt ok att sitta med fötterna på skrivbordet på jobbet (den skadade foten måste ju hållas högt ;) ), den andra är att jag har varit riktigt duktig med rehab-övningarna och de inkluderar hantlar, så nu kanske jag kan få lite armmuskler.

Gahhh

Jag är frustrerad!! Foten läker inte så bra som jag skulle vilja och det är ett riktigt bra springväder. Apa!!

Tänkte att jag kunde utnyttja den påtvingade vilotiden och passa på att göra något kul att träna i av ett gäng gamla t-shirt som jag har. Det började bra, men sen kändes det inte bra alls, dvs ytterligare ett projekt ner i lådan ofärdiga projekt. Gah igen! Nu tänker jag helga vilodagen i stället och läsa!

Vinterlöpklänningen

Nu har jag bestämt hur löpklänningen ska se ut. Bara att sätta igång med andra ord och om jag har tur så kanske den kan bli färdig till jul :)

Om inte..

Om inte jag hade haft ont i foten hade jag sprungit snabbt och långt idag!! Eller, det hade jag nog inte alls. Men är det märkligt att det är få tillfällen som man känner så mycket för att springa som när man inte kan?

Foten börjar i alla fall att läka, och jag har googlat en massa så jag tror att jag har läget under kontroll. Jag har lovat mig själv att verkligen ta hand om foten och inte skita i rehab-träning så fort den blivt bra som jag brukar göra. Jag älskar ju mina fötter ;)

Dagens - från yiha till AJ!

Dagens pass blev minst sagt speciellt. Min plan var att försöka träna i två timmar, inte tänka så mycket på fart, utan vänja kroppen vid att vara igång en längre tid. Vädret skulle bli lite kallare idag, så det kändes som en bra plan.

Så i morse vid 10 begav jag mig ut. Insåg när jag drog undan gardinerna att vädret var annat än det utlovade, men jag ville verkligen testa springa långt, så jag hällde i mig vatten och fyllde vattenflaskan och begav mig ut.

Efter ungefär 3 km blev jag omsprungen av en man som sprang i bar överkropp. Så det var inte så svårt att se att han var vältränad och rejält tatuerad. Det stod något över ryggen i stora, svarta bokstäver och även om jag ansträngde mig så kunde jag inte se vad. Han var i sin egen lilla värld, samtidigt som han sprang gav han ifrån sig en massa läten av typen "yiha" samtidigt som han boxade i luften.

Min första reaktion var att bli lite lätt misstänksam, men jag bestämde mig sen för att bara le och iaktta honom. Jag var så fokuserad att jag inte märkte att jag sprang upp för en seg backe, så tack för det, märkliga man!

Jag fortsatte och det kändes bra, hamnade i ett härligt flow tills, vänta nu, skulle jag verkligen svänga här? Bäst att vända sig om och titta - aj!

Helt plöstligt låg jag på marken, med en vrickad fot. Jäkla trottoarkanter!! En liten stund var jag orolig att jag hade brutit något. Så jag ringde syrran som erbjöd skjuts (mannen som låg och rensade ogräs brevid frågade inte ens hur det gick), men jag lyckades ta mig hem och det verkar nu inte vara så farligt. Jag kan gå utan att det gör särskilt ont. Tack och lov för det!!

Vinterklänning

Jag gillar att sticka och sy. Det är få saker som ger mig sån ro (förutom löpning givetvis :) ). Av någon anledning gör jag det inte så ofta som jag skulle vilja. Jag har inte varit så inspirerad på sistone. Men tack vare Sofia och hennes löpklänningar har inspirationen kommit åter.

Jag har börjat tänka att en klänning kanske är lösningen på problemet med alldeles för kalla lår vid löpning i minusgrader, sen tycker jag att det ser snyggt ut också. Sen har jag ju det där garnet som inte ville bli en kabelstickad tröja, inte heller en patentstickad tröja, men det kanske vill bli en löpklänning för vinterbruk?

Som det är det nu har jag inget att förlora på att prova. Nu gäller det bara att komma på hur den ska se ut. Det har blivit några snabba skisser på idéer (som märkligt nog alltid kommer när det egentligen inte är läge). Jag tror att jag börjar närma mig, så snart så kan jag nog sätta igång. Jag VET om att det är sommar ute, men det skadar inte att vara förberedd, eller?

Jag gillar mina fötter

Sen jag började springa har mina fötter fått utstå en hel del, särskilt under träningspass på varma dagar som idag. Visserligen har fötterna mina alltid fått utså en del, men då har det oftast varit skoskav, nu försvinner lite naglar lite då och då. Jag har dock börjat bli mer noggrann med vad jag har för strumpor, vilket har besparat mig en del skoskav. Men trots det så det är ingen underdrift att säga att de var nog lite vackrare förr. Men trots det är jag väldigt stolt över dem, de har tagit mig många mil och inte protesterat alltför mycket.

Dagens

Skärmdump från Endomondo

Idag var ett jobbigt träningspass med klubben. Meningen var att det skulle springas 3 stycken 2km intervaller i halvmara-fart. Det blev två och en halv, och ska jag vara ärlig så gick de nog lite för fort. Hursomhelst, så var det så varmt att det kändes i bland som jag inte fick luft för att den var så varm. Svetten bara rann och rann. Vid ett tillfälle så tänkte jag verkligen, varför, VARFÖR utsätter jag mig för det här!! Svaret blev för att jag trots allt tycker att det är kul.

En förebild: Evy Palm

Bild från nlt.se

Väldigt ofta när berättar att jag har börjat löpträna får jag höra "du kanske kan bli den nya Evy Palm". Det är en trevlig kommentar av flera anledningar, dels att folk har sånt stort förtroende för mina talanger (blink, blink), men också för att det är en förebild som faktiskt började löpträna i ungefär samma ålder som jag är nu.

Enligt Wikipedia så började hon löpträna som 34-åring och hennes bästa tid (32:31) på 10 000 m hade hon vid 46-års ålder. Vid 47 så fick hon sin bästa maratontid (2:31:05) som även var svenskt rekord under lååång tid. När min mamma sprang tjejmilen på 80-talet så var det nästan alltid Evy som vann. Man kan inte bli annat än imponerad, sen tycker jag att hon verkar ganska cool på något sätt.

Mer om denna förebild kan man läsa här, och där kan man även lyssna på en intervju.

Lite luft på marken

Bild från The Perfect Guide

Syrran, hennes man och jag satt härromdagen och diskuterade märken där varumärket är en känd indrottsman/kvinna och vad som gör att de lyckas och inte. Anledningen var att jag köpt ett nya underställsbyxor från Kari Traa (jag vet att det fortfarande är sommar, men det var rea).  Jag vet inte om vi kom fram till något banbrytande, men det verkar som om det är smart att vara namnet, men kanske inte ansiktet, alltså inte nödvändigtvis vara med i alla reklamkampanjer, i alla fall när märket funnits ett litet tag.

Hursomhelt, vi (framförallt syrran) kom fram till att det nog är två märken i den genren som lyser lite starkare än de andra (kan man säga så), Lacoste och Fred Perry. Jag gillar båda märkena, men framförallt Lacoste och just bilden här ovan får mig att vilja hoppa och studsa fram.

Och var ska jag ha mina grejer?

VARNING! Detta inlägg behandlar ett löljligt i-landsproblem (bara så ni vet) 

När man springer är, framförallt på sommaren, så ställs jag alltid inför problemet var katten man ska ha alla sina saker. I mitt fall är det två saker som alltid ska med, nycklar och mobil.

Förrut brukade jag skippa mobilen, men förra sommaren så råkade jag berätta för pappa att jag inte alltid hade den med och då fick jag lova att i framtiden alltid ha den med och jag försöker hålla vad jag lovar. Så två grejer är det som alltid ska med, sen tillkommer i bland vattenflaska och annat. I de flesta löpartightsen (i allafall de jag sett) så är där bara en liten nyckelficka. "Man kan ju ha mobilen på armen" är den vanligaste kommentaren jag får när jag tar upp detta och ja, det kan man, men inte på sommaren. För om man springer i linne så kan man få skavsår. Sen har den där armfickan en fantastisk förmåga att försvinna när man tänker använda den. Det verkar som om kanske en midjeväska av något slag är lösningen. Finns det några snygga OCH praktiska sådana? Eller så får jag helt enkelt sätta mig ner och sy in egna fickor. Hmm

Nästa steg

The North Face Enduro 30L

..för att bli en trailrunning-stjärna är taget. En ryggsäck är införskaffad. Den rymmer hela 30L, men går att komprimera och väger ingenting (nästan).

Av någon anledning finns det väldigt få löparryggsäckar för tjejer (det kanske inte behövs?) och vissa ryggsäckar kan klämma ihop brösten väldigt konstigt när man klämmer ihop spännena. Så för att försäkra mig om att så inte var fallet så speglade jag mig ganska rejält i butiken. Jag tror dock, med tanke på försäljarens blick, att folk som provar ryggsäckar inte brukar springa till en spegel direkt när de fått på sig ryggsäcken. Ryggsäcken klarade i alla fall testet, med och utan packning. Jag inbillar mig också att det är just denna ryggsäck som kommer att få mig att springa både till och från jobbet i framtiden...

Av någon anledning blir jag ofta lite rädd att jag ska ha köpt fel grejer, särskilt när jag köper lite speciella saker som en löparryggsäck. Det är stört löjligt, jag vet. För vad är det värsta som kan hända? Om jag får leka hobbypsykolog så tror jag att det hänger i hop med en rädsla att vara fel. Vilket man inte kan, så det är verkligen bortslängd energi. Skärpning!!

Update: Den funkade inte alls när jag skulle springa, så den får åka tillbaka till butiken och jag får påbörja jakten igen..

Det finns inget dåligt väder?

Jag har haft en kompis som vanligtvis bor i Oslo på besök, vi har varit på en gemensam väns möhippa (som  för övrigt innebär en otroligt härlig seglingstur, en en massa härligt tjejsnack, god mat och en otroligt glad och överraskad kär vän). Som avslutning på helgen hade vi tänkt ta en löptur tillsammans med min svägerska. Vädergudarna ville annorlunda, det har verkligen regnat hela dagen och vi ställde in turen och åkte in till stan och flanerade. Nu funderar jag på om jag inte ändå ska ut på en kort runda. En del av mig tänker att "det är väl bara att ge sig ut, du sprang i 15 minus i vintras, vad är då lite regn". Den andra delen säger "du har verkligen ingen lust, och är alldeles för trött". Det är fortfarande lite oklart, vilken del som kommer att vinna, men det lutar åt att jag trots allt ger mig ut.

Det bidde en kort runda på 3 km trots allt, men sen tog motivationen slut..

Inspiration



Jag gillar brittiska Harpers's Bazaar, eftersom det oftast är ett bärbart mode som visas (dock inte anpassat till min plånbok). Artiklarna är kanske inte de mest djupsinta, men det är smällar man får ta. Särskilt gillar jag deras illustrationer till träningssidorna, även om kläderna kanske inte skulle funka att springa en mara i så blir jag väldigt sugen på att träna när jag ser dem. Bilderna ger mig 1000 gånger mer än artiklarna om "A-list body trainers" och dylikt...

Dagens

Skärmdump från Endomondo

Ganska nyligen hemkommen från en runda på stigarna i Nacka reservatet. Det var en grym runda på alla sätt, grymt jobbig, grymt rolig, grymt vacker och en grym kick. I bland kändes det som om jag inte hade någon kontroll alls när jag sprang över trädrötterna, och en gång fick jag göra något som mest kan liknas vid en sladdsväng. Men jäklar vad roligt det var!!

Jag blir alltid glad av att röra mig i Nacka reservatet, det är så trollskt på något sätt, därför blir jag väldigt ledsen när jag ser att det på många ställen är så skräpigt. Ölburkar, matförpackninga slängda lite överallt. På ett ställe fastnade jag i fiskelina som lämnats kvar. Det känns så onödigt.

Just det, skorna funkar super bra!

Fy fasiken vad najs!!

Har precis kommit hem från en spontan tur. Hade inte alls tänkt springa idag, men så blev det en lucka och jag tänkte vad fasiken. Det blev en backig runda på 8 km.

För ungefär ett och ett halvt år sen hade det aldrig gått. Varje löptur krävde en mental förberedelse på minst en dag och väldigt ofta blev det inte alls så långt som tänkt från början för jag orkade inte. Men nu inga problem. Fy fasiken vad najs!!!

Dagens

Skärmdump från Endomondo

Idag är egentligen en av de där dagarna som man har massor att fixa med, men det är så fint väder att jag var tvungen att ge mig ut och testa skorna. Så det blev en väldigt kort runda, med lite uppvärmning och sen uppför halva Hammarbybacken. Jag hade hoppats att just den biten skulle kännas enklare än den gjorde, men det kanske kommer. Det såg bra ut, det var i allafall vad två grabbar som var på väg ner sa, så jag lever på det.

Mina nya saker

Mina nya trailrunningsskor och jacka har kommit och jag har inte fått testa dem i verkligheten än, det har varit för varmt och jag har mest sprungit på asfalt. Det hindrar ju inte att jag går omkring med dem hemma innan och efter jobbet. Det bästa av allt är att jag känner mig så fin! Det var länge sen en sak fick mig att känna mig så glad och jag hoppas verkligen att denna barnsliga glädje håller i sig.

Nu ska jag snabbt göra mig i ordning för en löptur med svägerskan.

Dagens

Skärmdump från Endomondo

Idag tränade jag med Klubben igen och jag har verkligen sett fram emot träningen. Jag blir alltid så glad efteråt, även när det inte alltid går som jag vill.

Jag har inte varit med så länge så det är fortfarande lite nervöst innan träningen sätter igång. Ibland känner jag massor av folk och ibland ingen alls. Men så fort vi börjar springa släpper allt och det är bara roligt (och jobbigt). Jag blir utmanad och får visat att jag faktiskt kan mer än jag tror. Ingen säger någonsin något som får en att känna sig dålig, istället säger man "kämpa på" eller "bra kämpat" och man kämpar lite mer och blir lite bättre varje gång.

En förebild: Jenn Shelton

Bild från outsideonline.com

Letar man efter ultralöparförebilder (inte för att jag tänker springa ultradistanser, än..) så finns det massor av unga killar med en en "into the wild"-attityd till livet. Vilket är helt ok, jag kan till och med vara lite avundsjuk på deras livsfilosofi. Det tråkiga är att det finns väldigt få tjejer (som vanligt?). Men tackvare boken "Born to run" så har jag hittat en, Jenn Shelton. Detta är en tjej som springer maraton i bikini och verkar ha en väldigt avslappnad och avundsvärd attityd till livet. Sen syns det att hon verkligen gillar löpning och att det är glädje och nyfikenhet som styr henne. Hur cool som helst!!

För övrigt så har hon varit lite kritisk till boken som gjort henne känd utanför de invigdas krets, och uppfriskande nog inte för hur hon själv proträtteras. Hon tycker till och med att det stämmer ganska väl med den person hon var då. Det hon är kritisk till är hur tarahumara-folket romantiseras i boken och att det är ett nytt sätt att förtrycka dem. 

En halvtimmes intervju med Jenn Shelton kan man se här och mer att läsa finns här

Jippie!!

Skärmdump från Endomondo

Första rundan efter förkylningen, och med tanke på hur tungt det kändes så kanske det var lite i tidigaste laget. Men det var jäkligt skönt att äntligen få komma ut i skogen!

Buff, buffeli buff

Ett litet tips, gamla tränings t-shirts kan bli riktigt bra "buffar". Har själv tillverkat två av en gamla funktionströja och det funkar riktigt bra. Man är dock tvungen att tänka till lite när man lägger sömmarna om man vill göra den dubbel.

En bra sak?

Min planerade löparresa innebär att jag måste köpa en del saker. Mitt mål denna gång är se till att jag köper bra grejer som håller (jag ska ju bli stilsmart), även om det kan svida lite i mitt småländska hjärta. Men jäklar, vad svårt det är. Det finns ju hur mycket saker som helst!!! Jag har i alla fall bestämt mig för skor, ett par Salomon Speed cross 2 (ett jäkligt spejsigt namn) och en ny jacka. Sen tillkommer ryggsäck, vätskesystem mm mm mm mm. Att bestämma skor och jacka har tagit nästan en månad, och det har varit en månad springades i olika affärer, googlandes mm. Som tur är har jag syskon och vänner som har en del av det jag behöver så förhoppningsvis kan jag låna lite grejer. För annars kommer jag inte bara bli fattig, utan också väldigt förvirrad.

Jag har inte kunnat prova skorna än, fortfarande förkyld. Ser dock framför mig hur jag springer på stigarna och allt går så lätt, så lätt. Ungefär som en reklamfilm. Hoppas det blir så också..

Något dumt?

För ett tag sen gjorde jag kanske något dumt. Jag anmälde mig till en löparresa till Alperna. Bland deltagarna är jag är bekant med en, det är allt. Tre dagars löpning på hög höjd, med främmande människor. Det känns pirrigt, minst sagt. Tycker själv att jag är ganska modig, även om jag är helt säker på att jag är den sämst tränade av deltagarna (jag har inte fått hybris i alla fall), men någon måste ju vara det med..

Stilsmart löpning

Jag håller på att gå igenom min garderob, förrutom att klara halvmaran så har jag ett mål att jag ska bli en stilsmart och förhoppningsvis elegant kvinna, eller i alla fall snyggt klädd. Jag har haft det målet förrut, men upplever alltid att jag misslyckas av någon anledning. Min löpträning har dock haft effekten att min kropp har börjat att förändras och alla kläder sitter annorlunda än förrut och tyvärr inte alltid bättre. Så jag måste gå igenom och börja om på nytt. När jag gick igenom mina löparkläder, så insåg jag att jag har handlat dessa på samma sätt som mina övriga kläder; ett hopplock av saker som varit billiga, eller nedsatta, men som inte alltid passar ihop. "Kap" helt enkelt, inget jättebra beteende, men nu är det slut med det, så det så!

Som bevis för mitt nya tänkesätt så har jag gjort om ett av mina "kap" - en tränings t-shirt från Stadium, som visserligen är väldigt bra, men har man tre stycken i exakt samma färg blir det lite tråkigt. Så jag använde ett av recepten i boken "modemanifestet" och piffade upp ryggen på en av dem. Det blev riktigt bra - helt perfekt när det är väldigt varmt ute.

Ytterligare en bok

Jag är fortfarande förkyld och har en grym abstinens. Har försökt bota den med att titta på nya löparsaker, men det gjorde det inte bättre, tvärtom. Så i brist på annat att rapportera så kommer här ytterligare ett boktips. Denna bok är väldigt inspirerande och man blir precis som med "born to run" väldigt sugen på att springa när man läser den, trots att den inte alls pratar lika mycket om löparglädje. Kommer läsa om den om ett tag - helt klart!

Born to run

I dag är det Stockholm maraton och nästa alla tidningar uppmärksammar det på något sätt. I SvD diskuteras "Born to Run" och som av en händelse, jag började läsa den i går.

Jag gillar den, även om jag håller med om delar av kritiken som framförs i SvD. Vad jag gillar är att boken handlar om löpning som någonting mer än bara prestation. Anledningen till att jag börjat springa har inte bara i hop med att jag vill bli snygg och vältränad, det handlar även om att jag vill bevisa för mig själv att jag kan. Jag vet att jag inte kan bli bäst, men jag kan vinna över mig själv genom att fortsätta när jag vill ge upp, springa lite fortare än jag tror att jag klarar av. För har man som jag under väldigt lång tid intalat sig själv att man inte kan göra en massa saker, så är löpning precis det man behöver. För av någon anledning så tänker jag helt tvärtom när jag springer, jag tänker "klarar jag det här - så klarar jag allt" och oftast klarar jag det där och tron på mig själv växer för varje gång.

Psykning

Jag skrev tidgare att jag utmanat några kollegor, och det var inte helt dumt gjort. Det höjde motivationen rejält! Så jag har gjort en favorit i repris, jag har sagt till en kollega att jag minsann ska klara halvmaran på under två timmar och helst ska jag ha en bättre tid än honom. Det var ett tag den nu och de värsta psykningarna har ebbat ut, men jäklars vad motiverad jag blir varje gång det kommer på tal!!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

För ungefär ett år sen gick jag och en kompis en keramikkurs. Jag såg framför mig hur jag skulle skapa fina skålar, muggar och annat. Hur svårt kan det vara tänkte jag? Skitsvårt tydligen, jag var verkligen värdelös. Dreja var inte för mig, helt enkelt. Så det slutade med att jag kavlade och till slut hade jag gjort ett fat och en mugg och en massa pärlor. Pärlorna är de jag är mest nöjd med, jag vet inte riktigt vad jag kommer att använda dem till än, men jag gillar dem. Så vad ville jag säga med detta då, att i bland blir saker som man har tänkt sig, men det betyder inte att de blir eller är dåliga. Vilket är något i alla fall jag måste påminna mig om i bland.

Sjuk, typiskt

Jag har varit väldigt omotiverad till att springa ett tag och nu är jag förkyld och vill inget annat än att springa. Varför är det alltid så, när man inte kan springa vill man inget hellre, man är på resa och tror att man inte kommer att hinna med någon tur är det just det man skulle gjort..

Miss Kaxig

Jag har som sagt utmanat några av mina kollegor och nu är utmaningen antagen, jag fick dock lova att jag inte skulle räkna med de passa som jag kör "organiserat" med löparklubben. Vilket egentligen lär ganska korkat av mig, men jag har gett mig dän på att jag ska vinna ändå. Min kaxighet är tillbaka, äntligen!!

Dagens

Skärmdump från Endomondo

Idag var ingen bra dag, jag hade tänkt springa med löparklubben, men så blev det inte. Huvudvärk och vad som känns som en begynnade förkylning satte stopp för det. Hoppas att det bara är inbillning, jag utmanade nämligen några av mina manliga kollegor idag. Utmaningen går ut på att springa så många km som möjligt fram till den 8 maj. Vi får se hur det går, jag kommer kämpa som en gnu!

Idag har jag även fått lite tips på hur jag ska träna inför halvmaran, maratonbloggen hade ett inlägg kring detta. Så nu blir det intervallträning med If Linnea en gång i veckan, ett medelpass med svägerskan och ett långpass på helgen. Sen ska jag bara få in ett styrketräningspass också, det blir det svåra, jag gillar INTE att styrketräna. Dags att damma av min pilates-dvd kanske, eller kanske jag ska tuffa till mig och använda utegymmet som finns i närheten av hemmet. Tål att kluras på..

Förresten, jag har inte tänkt att bloggen bara ska vara en massa inlägg kring min träning. Det kommer inlägg om annat snart, jag lovar!!

Gårdagens

Skärmdump från Endomondo



Jag en löpare?

Igår så klarade jag av två mål med min löpning, det första att springa en mil på under en timme och att springa längre än en mil. Totalt 14 km blev det och jag lyckades hålla ett 6 min tempo hela vägen!! För ett år sen vid samma tid så trodde jag att jag skulle dö (helt ärligt) och att jag ALDRIG skulle kunna springa milen på en timme. Övning ger färdighet!! Så idag har jag bestämt att jag faktiskt är en löpare, så det så!